«

»

Mar
12

Naturvetenskapliga ämnen, kultur och bildning

Jag måste inleda med att säga att jag har läst boken Naturkunskap som allmänbildning – en kritisk ämnesdidaktik av Svein Sjöberg (2010).
I ett av kapitlen påstås att man i bildat sällskap kan skryta med okunskap i naturvetenskapliga ämnen. Det fick mig att fundera på om jag har mött liknande attityder. Jag måste säga att det har jag. Vid några tillfällen har mina lärarkollegor uttryckt att de aldrig förstått eller var särskilt begåvade i matematik eller i naturvetenskap. De känns osäkra på hur de ska förhålla sig till mig och det jag representerar som matematiker och naturvetare. Vissa skryter om sin okunskap medan andra skäms för att de inte kan. De som skäms vill idag ofta lära sig mer, men orkar inte göra något åt det. Det jag som matematiker och naturvetare tycker är jobbigt är de som mer eller mindre skryter om sin okunskap och samtidigt nedvärderar matematik och naturkunskap och reducerar det till en oviktig kuriositet. I boken skriver Sjöberg att naturvetenskapen förlorade sin ställning i bildat sällskap när den blev användbar. Det kan jag inte hålla med om, för mig verkar det framför allt bero på att naturvetenskapen och matematiken blivit osynlig i sitt användande för de allra flesta i samhället. De har blivit allt för integrerade i samhället för att upplevas som naturvetenskap och matematik, utan är något som bara är. Jag tror också att naturvetenskap och matematik inte heller upplevs som goda samtalsämnen då de kan vara mycket abstrakta i sin natur, mycket tekniska och snårigt. Som jag upplever det är det lätt att ha en åsikt om Strindberg, men det kan vara svårt att ha en åsikt om Pythagoras sats eller den kemiska strukturen för monosackarider. Om Strindberg kan man tycka, analysera och lyfta fram åsikter baserade på litteraturvetenskap eller egna erfarenheter, men det blir inte lika lätt att lyfta fram fördelar och nackdelar med monosackaridernas struktur då strukturen är som den är. Jag tror att det jag försöker säga att i många naturvetenskapliga och matematiska frågor finns det på förhand givna svar och att det kan upplevas som skrämmande om man har en bakgrund från vetenskaper där detta inte förekommer.
Att bemöta och argumentera för vikten av naturvetenskapligt kunnande blir i sådana sällskap viktigt. Jag tror att genom att diskutera vad allmänbildning är och vikten av naturvetenskapligt kunnande för demokratin kan man övertyga de flesta som hävdar att naturvetenskap är oviktigt. Jag vet inte om alla skulle erkänna att de är övertygande. Personligen tror jag att de flesta redan vet vikten av naturvetenskapligt kunnande, men på grund av sin okunskap eller ointresse försöker de hävda att det är oviktigt. Ett argument för demokrati och kunskap om naturvetenskap handlar om etableringen av vindkraftverk och mobiltelefonimaster. I debatten ser jag att det förekommer många argument för hur man befarar att det är, men att de faktiskt inte vet. En del av dessa frågor skulle lösa sig med hjälp av naturvetenskapligt kunnande och mycket oro skulle lägga sig.
Sjöberg skriver också om att de som anser sig bildade kan framstå som hjälplösa, tafatta och okunniga inför tekniska apparater, utan att på något sätt tappa ansiktet. Även här kan jag se att detta förkommer, kanske inte i någon stor omfattning. Det finns några indikatorer Skolverket har en satsning som heter PIM som syftar till att för ut praktisk kunskap om it och media till lärare och skolledare av mina 50 kollegor har 5 st stannat på nivå 1, 6 st på nivå 2, 9 st på nivå3 och 1 st (jag) på den sista nivån, 5. Alltså finns det 21 st som påbörjat utbildningen, men 29 som inte har gjort det. Jag tror att en del beror på tidsbrist, men att för några handlar det om att de inte är intresserade att få teknologiska kunskaper. Jag har även några släktingar som inte har intresse av att lära sig mer, det tycker att det är onödigt. Jag vill passa på och ge en eloge till min 84-åriga mormor som har en mobiltelefon och som sms:ar.
Om det är okej eller inte beror helt på. Om min mormor inte vill lära sig att använda en dator kan jag inte klandra henne. Hon har på något sätt ett frikort på att inte behöva ta till sig allt nytt. Men om en av mina kollegor uttrycket samma sak tycker jag inte det är okej. Datorn har kommit till undervisning för att stanna, skolan kommer inte bli mindre datoriserad så att lära sig att använda en dator på ett pedagogiskt sätt är viktigt. När jag hamnar i en diskussion om datorns vara eller inte vara försöker jag framhäva bilden av hur vårt samhälle förändrats på grund av datorn, att skolan till exempel inte kan isolera sig från detta. Jag kan också diskutera just sakfrågan som gett upphov till påståendet, men jag önskar att jag oftare diskuterade principen om varför man ska använda teknologi.
Som avslutning kan jag inte låta bli att tänka på hur det skulle låta i ett bildat sällskap om jag skulle hävda att jag inte känner till Shakespeare, Hemingway eller Strindberg, och dessutom skulle vara stolt över det.

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att offentliggöras.

Du kan använda följande HTML etiketter och attribut: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>