«

»

Mar 22

Bakläxa till superpedagogen

I åtta veckor har jag följt serien Klass9A i SVT. Under dessa veckor har jag förbluffats, blivit arg och upprörd. Jag har även sett hopp, glädje och en ljus framtid.

Först måste jag säga att jag inte vet allt. Det finns så mycket om att vara lärare som jag fortfarande lär mig efter mina nu 6 år i yrket. Jag brukar för att roa mig själv genom att läsa den senaste forskningen om och kring matematikundervisning. Jag ser den utveckling som detta forskningsfält gör och har gjort. En bra lärare utvecklas alltid och tror på inga sätt att den har svaret på allt. Jag har själv på detta sätt utvecklats genom den forskning jag läst om och den jag själv bedrivit. På min nuvarande skola Mediegymnasiet har jag lärt mig mycket om presentationsteknik och hur man använder olika tekniska hjälpmedel för att hjälpa eleverna att utvecklas. Jag har så mycket kvar att lära mig.

Det som i serien gjort mig mest upprörd är Stavros. För det första tror jag inte att man på två timmar kan höja en elev från IG till MVG. Det kräver ett mer långsiktigt arbete. Det går inte heller att använda poäng på prov och säga att 36 av 40 är MVG. Poäng är ett förrädiskt sätt att lura sig själv och sina elever. Det är vad de kan som betyder något, inte en siffra på ett prov. Jag sätter inte poäng på mina prov. Jag rättar och skriver kommentarer om vad eleverna gör bra och på vilket sätt de kan utvecklas.

En annan sak som gjorde mig upprörd var när Stavros hade haft en extralektion om enhetsomvandlingar med eleverna på förmiddagen och när Jonny, deras ordinarie lärare, hade en lektion om samma sak senare samma dag. Tydligen hade Stavros visat eleverna en metod och sedan använde Jonny en annan. Stavros hade inte talat om vilken metod han använt för Jonny. Han gjorde miner och ljud i klassrummet för att markera sitt missnöje. Varför var han så upprörd? Flera vägar till målet är väl bra? Svaret kom i ett senare avsnitt då Stavros handledde Jonny med att berätta att när han hade genomgångar skulle Jonny välja EN metod som HAN tyckte om och som sedan eleverna skulle lära sig. Om någon elev på egen hand eller inspirerad av någon annan använde en annan metod (som faktiskt fungerar) så skulle han ge dem noll poäng och tvinga dem att använda den som Jonny bestämt… Detta är så upprörande att jag inte vill skriva vad jag tänker. Detta är en metod för att döda all matematisk kreativitet, det lär eleverna att det bara ska finnas en metod, att de inte ska göra något själva och att om de gör det så ska de straffas. Dessutom så ska de bara acceptera vad läraren lär ut och inte ifrågasätta.

En tredje incident var föräldramötet där Stavros sa att hans sjuor kunde mer än eleverna i klassen (klass 9A). Dels kan det vara på sin plats att säga att Stavros undervisar en elitklass i matematik. Dels att det kanske inte är ett konstruktivt uttalande om man vill gå framåt utan att skuldbelägga någon. Nu grävde istället föräldrarna ner sig och vill reda ut vad som hade hänt och vems felet var istället för att titta på hur man skulle lösa det.

För mig symboliserar Stavros det som kallas katederundervisning. Läraren är allsmäktig och avgör vad som är rätt och fel. Kreativitet och eget tänkande har inte i klassrummet att göra, där ska lärarens lag följas.

Själv vill jag ha mer kreativa elever som själva kan lösa problem utan att haft en lärare som förklarar exakt steg för steg hur de ska göra. Är det något som forskningen visar så är det att den undervisning Stavros förträder leder till ytliga kunskaper i matematik och dessutom leder till att eleverna inte kan tillämpa matematik i någon annat sammanhang än i lektionssalen.